Eftersom jag är allt annat än street smart så har jag nu åkt på att skaffa värsta jobbiga visumet. Det här hade nog kunnat udnvikas. Solen har väl sina fläckar antar jag, jag råkar ha ganska många, varav en uppenbarligen är att inte veta när det är läge att vara tyst. Men Jonatan var så fin och sa att det ju faktiskt var precis sånt som jag kommer att lära mig under det här året.
Jag hoppas det.
Så nu väntar bland annat en väldigt genomgående läkarundersökning. (lungröntgen, test för Kolera, HIV, syphilis, allt...)
Men idag gjorde jag något fiffigt, i ett försök att delvis väga upp mot min tigigare dumhet, så tog jag de testerna jag kunde gratis, på ungdomsmottagningen.
Jag mötte Hans Wiklund i porten när jag skulle gå in. Förra gången jag var där så mötte jag Emma Wiklund.
De bor nog i samma hus. (som ungdomsmottagningen alltså. det är ju inte så konstigt om de bor i samma hus som varandra, vi kan ju anta att de är gifta, med tanke på efternamnen).
Jag får en så konstig känsla ibland när jag möter kändisar.
Det är som att möta en bekants blick, som man inte riktigt kan placera men som man for sure känner. Bara det att de inte känner mig och jag bara tror att jag känner dem.
Men jag fick en sån där reflex att öppna munnen och förklara mig.
Hans, om du hade kunnat läsa mina tankar hade det nog låtit ungefär såhär:
"eh hej. jag ska bara .. eh jag behöver HIV testa mig .. för mitt visum.. alltså jag ska till Kina"
Som tur var höll jag munnen, gav honom en konstig blick, lyckades låta bli att hälsa och gick generad in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar